Lukten av bränt gummi, smaken av adrenalinet, svidande känslan av mjölksyran i benen och den kroppsliga och mentala kampen i vindbyar som kunnat fälla träd – Min tävlingsdebut på Östgötaloppet den 12 april 2015!

I mitten av april 2014 tog jag mig för första gången till en söndagsträning med CK Dainon, där jag försökte hänga på den ”snabba” gruppen. Det hela slutade med att jag efter 4-5 mil var så slut att jag nätt och jämnt tog mig hem för egen maskin.

En månad senare var jag medlem och ytterliggare en månad senare hade jag cyklat mitt första varv runt Vättern. Redan här var jag rätt så fast, trots att jag bara hade ägt cykeln i mindre än ett år. Så för mig fall det sig ganska naturligt att anmäla sig till en sk sub8-grupp på Vätternrundan och ett par månader senare bestämma sig för att göra tävlingsdebut (med licens) våren 2015.

Redan innan 2014 var slut hade jag fått hem min tävlingshoj för 2015 års säsongen och med ett vettigt träningsupplägg satte jag sikte på att göra debut på vårens första linjelopp!

Östgötaloppet – Senior-klassen:

82 km på en banan uppdelad på 1 varv á 49 km på ”långa banan” följt av 5 varv á 5,6 km på ”korta banan”, men västliga vindar uppemot 25 sekundmeter var förutsättningar för debuten.

Så jag åkte ner i god tid, för att få se Herr-Eliten in action och bilda sig en uppfattning om exakt vad det var jag gett mig in på.

För även om jag deltagit i ett par motionslopp och hårda klubbträning/tävlingar insåg jag att detta troligen skulle bli många gånger värre än det värsta jag varit med om på två hjul.

Med tanke på vinden så tog jag en uppvärmningsrunda på dryga 20 minuter för att känna på hur pass svårt det skulle bli med mina 50 mm’s kolfiberhjul, för hade även mina lågprofilshjul med som nödlösning. Det kändes dock hanterbart, även om det krävdes att tungan var rätt i mun när kantvinden kom med full kraft, så jag beslutade mig för att köra på enligt orginaplanen!

Planen i övrigt var att försöka hänga med huvudklungan så långt det bara gick, utan att riskera säkerheten. För hade hört om att det tidigare år varit många som gått omkull just pga att det är årets första lopp och många är ringrostiga och/eller gör debut.

I min klass var vi fyra stycken ifrån klubben och vi stod samtliga i samlad trupp för start, vilket kändes bra. Starten drog dock ut på tiden, så jag var ordentligt nedkyld och stel så när startskottet kom cirka 13 minuter efter utsatt tid!

1 varv á 49,5 km på den långa banan

Redan efter par hundra meter var de gula tröjorna utspridda och personligen låg jag faktiskt ett par cykelängder ifrån huvudklungan, innan första backen kom efter cirka 500 meter.

Väl vid backen tog det stopp och jag hittade tillbaka i klungan och problemet med kalla/stela ben var inte längre ett problem, utan nu handlade det om att inte släppa blicken på alla bakhjul som rörde sig runt en.

Första backen bjöd på 5% lutning och på toppen var pulsen rätt så hög, men vilan utför var högst tillfällig för sen kom det en till backe och redan här insåg jag att det kommer svida rejält framöver!

Gjorde några försök att ta mig in i huvudklungan men det dröjde inte länge innan det blev många hastiga tempoförrändringar som resulterade i många funktionskontroller av bromsförmågan med lukten av bränt gummi som kvitto på att dom åtminstone fick jobba, samt smaken av blod i munnen när mätarna gick på rött.

Så efter 10 km bestämde jag mig för att förflytta mig längre bak för att försöka undvika en klungvurpa och endast behöva fokusera på cyklister framför mig istället för 360 grader runt om. Detta visade sig vara ett klokt beslut, för när vi passerade ett par tätbebyggda områden var det riktigt otäckt när vägarna smalnades av med stolpar mitt i vägen och andra typer av hinder.

Ungefär halvvägs in på första varvet kom motvinden så pass kraftfullt att jag för en millisekund tappade mitt framförvarande bakhjul och trots att jag gav allt jag hade under ett par minuter kunde jag inte hålla mig kvar, så släppte helt enkelt av och huvudklungan var inte längre inom räckhåll.

Tog det rätt lugnt ett par kilometer, då jag för första gången verkligen hann rannsaka mig själv och känna av hur pass mycket krut som fanns kvar och min slutsats var att jag max hade klarat hänga på klungan i 10-20 min till och sen troligen helt gått in i väggen.

Efter att ha cyklat helt solo bra länge så nådde jag tillslut vändpunkten, då man efter 26 km tog sikte tillbaka mot starten och vinden var då för en stund i ryggen och jag lyckades få upp farten rejält och kom ikapp en cyklist som tog rygg på mig. Tillsammans körde vi ett dåligt upplägg av par-tempo, då han var mer slut i benen än mig, men efter drygt 5 km så kom vi ikapp 2 till och då var vi åtminstone fler som kunde hjälpas åt. För det som kom sen var en kantvind jag (turligt nog) aldrig tidigare fått cykla i och när det var som värst låg vi fyra på bredd för att de övriga 3 skulle få vila!

Tyvärr tog vinden hårt på sällskapet, så det var främst jag och en till som tog vind och strax innan varvningen bestämde jag mig för att skruva upp tempot lite och fick sällskap av 2 stycken.

5 varv á 6,5 km på korta banan

Så när första varvet var avverkat, hade vi alltså 5 korta varv kvar innan det var målgång och jag kunde inte se en cyklist så långt ögat kunde nå framför oss så såg ingen anledning till att öka tempot (än).

Vid varvningen visade min cykeldator på cirka 36 km/h i snittfart över de första 49,5 km, så räknade med att varje kort-varv skulle ta 10-12 minuter, förutsatt att farten nu kunde bibehålla. Så det fanns en god anledning att spara på krutet, då det var minst 50-60 minuters cykling kvar.

Första korta varvet gick riktigt bra, sett till intensitet vs fart, men då sällskapet jag hade endast bestod av fyra cyklister varav en som var villig att ta vind tillsammans med mig gick kommande 2 varv ganska trögt. Tillslut var vi bara två och...

Strax innan det var dags för skylten ”1 varv kvar” dundrade huvudklungan förbi som ett godståg och jag blev alltså varvad av de snabbaste i min klass med cirka 8 km kvar, så då kände jag ”nej fan nu är det dags att öka”.

Så hela sista varvet var en solokörning som slutade med den snabbaste varvtiden på korta banan och sluttiden över de 82 km blev 2:17:38 enligt min cykeldatorn, vilket då ger en snitthastighet strax under 36 km/h och tidsmässigt blev det cirka 10½ minut efter vinnaren.

Innan jag passerade målgången var jag inte speciellt nöjd med det faktum att jag inte kunde hålla mig i huvudklungan, men när jag väl tog mig i mål efter ett riktigt fint sista varv kände jag mig mer än nöjd...

För jag gick trots allt i mål på min första tävling och med facit i hand kunde jag inte gjort så mycket bättre ifrån mig, för detta var utan tvekan den största utmaning jag utsatt mig för på min cykel och ännu en fjäder att sätta i hatten!

3 kommentarer till inlägget

1975 • stockholm
#1
14 april 2015 - 09:26
Grymt jobbat och kul läsning.
1984 • Nyköping
#2
14 april 2015 - 10:48
Kan bara instämma med föregående talare :)
1968 • Nyköping
#3
14 april 2015 - 12:52
Mycket bra kört den blåsiga dagen och bra/kul läsning.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.