Småbarn. Träning. Och livet.

Race report Sövde triathlon

Den riktiga triathlonpremiären och det slutgiltiga testet av vinterns och vårens träning hade kommit, Sövde triathlon och dess halva Ironmandistans stod på menyn en solig junidag.

Uppladdning och förberedelser
Bara två dagar innan hade jungfruloppet genomförts och förberedelsedetaljerna var något finjusterade så allt fokus kunde nu läggas på mental och fysisk uppladdning. En rejäl grillning med 2,5 pluskilo dagen innan stod på menyn och utrustningen var synad i sömmarna.

På plats...
På väg mot loppet rådde spänd förväntan och det gick nästan att ta på den positiva laddningen. Väl på plats stod det klart att det skulle en ganska varm dag, försnacket med andra deltagare avslöjade att cyklingens banprofil var i offensivaste laget och möjligen en av de allra tuffaste medeldistansbanorna i landet; löpningen var inte mycket snällare med några rejäla backar på det.

Såna detaljer kanske man normalt sett kollar upp innan tävlingsdagen. Men hjort är hjort! Grejorna packades upp och rättades till utan stress eller kvalballe.

Taktiken
Det taktiska upplägget var dock klart sedan långt innan -gå ut jämnt på simningen sen trampa järnet för att vara ordentligt trött inför löpningen och där ligga i så gott det gick för att få en så verklighetsnära känsla i benen som möjligt. Eftersom det här var sista riktiga genomköraren innan Kalmar var det lika bra att köra så gott det gick och inte nöja sig med att bara "känna på en längre tävling".

Simningen
Promenaden ner mot den stilla, varma sjön var lustfylld. Lite sprallade nerverna till och fjärilarna som tagit sig ner i magen sprattlade så gott de kunde. Vid nedräkningen infann sig dock ett slags lugn och en härlig målmedvetenhet. Startskottet gick och förutom ett par rejäla sparkar i hjärnkontoret gick inledningen finfint och jag hittade tempot ok. Min gode tävlingskamrat höll lite oväntat jämna steg och vid halva första varvet låg vi lite otippat lika. Vid varvningen hade dock avståndet ökat till det brukliga och ordningen infunnit sig. Efter knappt 42 minuter var jag iland på lite skrangliga ben -balansen dock bättre än havssimningen några dagar innan tack vare öronproppar, en god investering.

Cyklingen
Bara ett par minuter gick åt till växlingen och det var en förbättring mot senast. jag såg ryggtavlan på min tävlingskamrat försvinna när jag satt mig ner för att dra på skorna. "Ett par minuter före, alltså?" tänkte jag och funderade på om det skulle gå att komma ikapp. Ytterligare en bekant tävlade och hade sitt bås en bit bort men någon notereing åt det hållet hanns inte med, vederbörande är normalt sett en kvick simmare och jag räknade med att han var ute på banan redan, därtill en normalt sett betydligt starkare löpare skulle han kunna kallas för min huvudkombattant och rentav nemesis =)

Väl ute började jag i ett hfysat tempo och backarna kom tidigt men jag höll farten uppe så gott det gick. Ett delmål var att försöka cykla ikapp min käre tävlingskamrat så jag gick på ordentligt första vavet -men ingen kamrat. Däremot passerade jag min främste kombattant redan vid 2 mil och fick (inte så)lite nya krafter, det här var ju en bättre simmare och om man ska tro träningspassen en åtminstone jämbördig cyklist! Allt försprång var av godo om jag skulle vinna tävlingen i tävlingen.

Med min nyvunna energi höll jag tempot uppe och fick till slut se en bekant ryggtavla strax efter halva cykelmomentet. Med de lagstadgade marginalerna lade vi oss bredvid, stärkta av den kamratskapens glöd som värmde ett par ensamma rookietriathleter i det böljande landskapet. Ett visst snacketempo infann sig men snart kom medlutet som medgav att man piskade upp hojen i över 60 km/h med ett inte försumbart adrenalinpåslag som följd.

Strax innan varvning kom vi ifrån varandra något när det inte gick att cykla i bredd, till på köpet kom min bekant likt skjuten ur en kanon, glad i hågen med krafter som man kan undra var de hämtats från. Till övergången av cyklingens sista varv var därför humöret allt annat än på topp -ensam, omkörd av min nemesis, råkade bälga i mig för mycket vatten/sportdryck/Gainomax(något jag inte gör om på tävling, gasutvecklingen får ärtsoppa att bli avundsjuk..) och till på köpet ett förbannat regn.

Regnet gick dock över och jag höll i tempot, ensam som jag var fick jag hämta styrkan i annat än kamratskapen. Innan cyklingens målgång hade jag ännu inte blivit upphunnen av min käre kamrat men inte heller sett min "nemesis". Precis vid inrullningen till T2 såg jag dock den där ryggtavlan som passerat mig för en knapp timme sen. Målet att hålla över 30 km/h missades precis men med 3h 2 min på klockan får jag såklart vara nöjd med målsättningen kontra resultatet.

Löpningen
Över växlingen såg jag min kamrat försvinna ut i löpspåret före mig, växlingssnabb som en inoljad vessla minsann! Ute i löpspåret kunde jag såklart inte låta bli att göra en mental avstämning mot min motståndare och det visade sig att jo, 4 minuter efter t.o.m.., "Ja, då var det ju lika med kört, lika bra att gå över till klyschan 'sitt eget lopp' och hålla i mot slutet för att se vad det blir".

Snart nog hade jag passerat min kamrat som inte har riktigt samma löpvana som eder undertecknad. På fyravarvsbanan i Sövde möter man sina med- och mottävlare titt som tätt och jag såg min nemesis snart nog och kunde såklart inte låta bli att räkna lite igen... Vid stoppet på min mentala varvklocka visade tiden på 3 minuter efter. "Va, det kan inte stämma?" gick tankarna och slutsatsen blev snart att jag snurrig i kolan hade räknat galet innan.

Ett till möte efter första mördarbackepasseringen gav dock något annat vid handen. Det gick såklart inte att låta bli att stämma av igen och nu var det bara 2 minuter -"Men.. vad f*n?! Nej, nu jävlar!" gick överläggningen i reptilhjärnan på ungefär en hundradels sekund.

Nu var det ett race igen! Nu sattes allt åsido för nu, ja, nu skulle det jävlar i mig köras till varje pris.. Det var inga små horn som växte ut på en lilldjävul, det var en fågel fenix som reste sig med all sin forna kraft tiofalt större och hungrigare än någonsin.

Sakta men säkert höll jag i mitt tempo, vägrade gå i annat än den värsta backen, gav inte tappt och såg avståndet krympa meter för meter. Snart nog hade jag knaprat in 3 minuter av de 4 på mindre än en mil -och detta på någon som slår min marathontid med 25 minuter. Det. Ska. Bara. Inte. Gå.

Men, snart nog återfann jag ryggtavlan igen och när jag närmade mig med 15 meter kvar var det likt en gammal OS-sändning i slow motion -"Han faller, han faller!" hörde jag en halvhes Bosse Hansson skandera i TV-minnet som recension till en tallbarrsdoftande markkänning i en lågt betygsatt saltomortal av min kombattant. Det hade dock varit rentav osportsligt att inte stanna till och hjälpa sin nu närapå slagna motståndare. Snart nog var vi båda igång med löpningen igen, men en av oss var starkare än någonsin förr...

Även om mitt tempo på sista varvet var något lägre än på det första var det inget generaltapp och vid summeringen hade jag nu slagit en med stor marginal bättre marathonlöpare och tillika Ironmanaspirant med 6 minuter på en löpsträcka jag räknat ut mig själv på inledningsvis, 1:45 visade löpklockan efter en av de tuffaste halvmaror jag genomfört -och det efter 3 timmar cykling och simning dessförinnan. 5:34 stannde totaluret på och med en förhoppning om att ligga kring 6 timmar var jag visslande glad. Och ganska törstig.

Summering
Med den avslutningen på löpningen var självfallet min första halv-IM en veritabel succé på individnivå och ett rejält formbesked inför vad som nu låg två månader bort.

Med detta är min historiska exposé över för nu är nutiden ikapp. Härnäst följer vardagsbetraktelser inför min stora prövning i Kalmar med några nedslag i pryldjungeln och andra infall hos småbarnsfarsan som snart startar i sitt livs första Ironman.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.